måndag 9 september 2013

Den kristna kallelsen till demokrati





Mot den auktoritära synen på religion och politik, där fatwor och encyklikor slår fast politiska linjer genom dekret uppifrån bör vi sätta kallelsen till det demokratiska medborgarskapet.  När kyrkan verkar i politiken skall det främst vara genom att alla dess medlemmar är kallade till tjänst i demokratin. Om detta skrev jag i Frisinnad Tidskrift 2004. Där pekade jag också på faran i den motvilja som på sina håll finns mot det öppna, västerländska samhälle, och som gör att många slags rörelser och stater, vilka uppfattas som radikala utmaningar mot den västerländska samhällsformen, verkar ha magnetisk dragningskraft på en del teologers och samfundsledares civilisationsförakt.

Här är ett utdrag ur den artikeln:

För att ha ett svar om kyrkors förhållande till statsmakt och politik måste man också ha en ståndpunkt om vad kristen bekännelse skall betyda av bekännelse till demokratin – eller till demokratins fiender och motsatser.

Några ord från 1944 av den amerikanske teologen Reinhold Niebuhr är en god sammanfattning av vad tro och erfarenhet lärt många moderna kristna. Mänsklig förmåga till rättfärdighet gör demokrati möjlig; mänsklig böjelse för orättfärdighet gör demokrati nödvändig.

Om detta är det inte enighet. I ekumeniska, akademiska och andra kyrkliga ställningstaganden på ”elitnivå” de senaste 100 åren är stödet för förtryckare, och en ovilja att stödja demokrati, en av de röda – eller snarare bruna – trådarna i det som satts på pränt eller givits den talande tystnadens stadfästelse.

Dessbättre är detta långtifrån hela bilden. Men om man funderar över förhållandet mellan religion och politik är en god början att se hur många gamla fallgropar det finns att undvika, ända sedan man i urkyrkan kom på att det, trots det tillfälliga i allt omkring oss, faktiskt behövs ett förhållningssätt till det världsliga samhället. Att världen en dag skall försvinna och Guds rike komma i stället är något som kan komma snabbt, men också dröja ett stort och för oss okänt antal generationer.

Hos Paulus ser vi ett första möte med problemet. Det ännu giltiga svaret blir nej på frågan om de frälsta i en de heligas – eller självrättfärdigas – anarkism skulle ställa sig utanför yrkesliv, äktenskap och samhällsliv. Att det kunde bli  en kristens uppgift att delta i att reformera staten eller utrikespolitiken föll dock knappast Paulus och hans samtida in.

Senare uppstod en lång rad  tankefigurer för förhållandet mellan kyrka och samhällsliv, från eremitliv över utvaldhet, utopism och nationalkyrka till teokrati. De flesta får inte plats i ett sådant här sammanhang, men utopismen, numera ovanlig som fullföljd sekteristism, har ett eko in i vår tid i intellektuellas självrättfärdighet i de fattigas namn: Om Satan som i Uppenbarelseboken kan bli bunden i tusen år, och världen då göras till något annat, blir meningsmotståndare sådana som bekämpar Guds rike. Den förhävelsen bidrog nog till att kristna akademiker under 1900-talet dök upp som medlöpare till totalitära utopiska rörelser på de yttersta kanterna.

Men en – också i dag – vanligare förklaring till att kyrkliga ledare så ofta stödde nazism och annan fascism är det civilisationsförakt som funnits åtminstone sedan romantiken. I det moderna samhället har man sett kaos, gudlöshet, och förstörelse av materiell och andlig miljö. I reaktion mot demokratisering och social utjämning har man deltagit i en revolt mot frihet och förnuft. En nära parallell finns i islam i dag, där religion missbrukas för totalitär förkunnelse av fascistisk art, med udden mot det moderna samhällets frihet.
 
Inom kristna kyrkor är civilisationsföraktet, gödslat av de vanligen ganska välbeställdas lätthet att förhärliga andras fattigdom, fortfarande en levande kraft, och en huvudförklaring till att allsköns förtryckare och antiliberala samhällen kan romantiseras som motkrafter till det förkättrade konsumtions- och demokratisamhället.

Den romerska kyrkan har fortfarande kejsardömet som förlaga, en monarks envåldsmakt i princip, en självförnyande, toppstyrd byråkrati som maktens verkliga utövare. Till detta styrelseskick hör inte bara teorin för en kanonisk lag, med den kyrklige monarken som enväldig lagstiftare, utan också föreställningen om det möjliga i en enda sann politisk lära, en s.k. sociallära som utfärdas uppifrån genom dekret. Detta är också vad som ofta menas när man säger att kyrkan skall ta ställning, det väntas ett besked uppifrån, om inte från påven så från biskopar, missionsstyrelse eller kampanjkonsulenter.

Det finns även här en parallell mellan auktoritära politiska förhållningssätt inom islam och kristendom. Den frihetsfientliga, antiliberala fatwan från ayatollan är den direkta motsvarigheten till den antiliberala, mot demokratin kyliga eller avvisande encyklikan.

Mot detta bör vi sätta kallelsen till det demokratiska medborgarskapet. Prästadömet är allmänt, men i än högre grad gäller detta samhällsansvaret. Kyrkan verkar i politiken främst genom att alla dess medlemmar är kallade till tjänst som goda medborgare i demokratin, i föreningslivet och i kyrkans egen demokratiska inre beslutsordning. I detta kan vi ledas av tro, men vi kan inte få någon teologi som ger ett program eller ens en given kristen linje i de flesta frågor. När vi är kallade till att tjäna medmänniskan i demokratin är vi kallade till att ha delade meningar, till att styra och låta oss styras genom diskussion.

Dekreten uppifrån om vissa politiska positioner och program såsom teologiskt fastslagna är nästan alltid villfarelser. Vare sig religiöst eller intellektuellt kan ett politiskt program härledas ur Bibeln. Det talar för stor återhållsamhet med proklamationer från kyrkoledningar och ekumeniska organ. Men därmed är inte sagt att det aldrig bör ske. Att kyrkans medlemmar tar ställning, och att kyrkan genom medlemmarnas arbete, vägval och röster verkar i samhället, skall pågå hela tiden i mängder av frågor. Vill man deklarera en linje genom beslutande organ måste man ha människor med sig eller riskera splittring och kritik. Vill man som ledande person i ett samfund ta ställning har man samma rätt och kallelse som andra att ta politiskt ansvar och motta förtroendeuppdrag. Men vill man behålla förtroende får man tänka sig för så att medlemmarna inte börjar anse att förtroendet är slut.

Några inlägg i kyrkliga frågor, i Eskilstuna-Kuriren, Frisinnad Tidskrift och Hemmets Vän


Här intill finns mitt inlägg inför kyrkovalet i Västerviks-Tidningen. Detta är en av ganska många artiklar som jag skrivit i ämnen som på olika sätt berör kristen tro och kyrkliga frågor.

Några sådana inlägg av mig finns här på bloggen, till exempel under t ex 12/5, 5/9, 2/10 och 23/11 2012

Andra artiklar går att hitta via länkar: länkar i liknande frågor:

 
Frisinnad Tidskrift   Om president Gauck och hans rötter i den evangeliska kyrkan i Tyskland (här).   
Detta är en av många artiklar i Frisinnad Tidskrift, men de flesta av dem är inte tillgängliga på nätet.
 

Hemmets Vän                  
Där har jag också skrivit ofta om kyrkliga ämnen, men inte bara om sådana, till exempel här, andra artiklar kommer fram om man använder deras sökfunktion.

 
Eskilstuna-Kuriren och Strängnäs Tidning, där har jag skrivit åtskilligt under ett antal år, och sedan december 2012 och ytterligare några månader är jag verksam för dem på i stort sett heltid, vilket bland annat medför att jag inte hinner med att lägga in så mycket material på den här bloggen. På ledarsidan tas ju ett stort antal ämnen upp, men ibland blir det också i E-K och / eller ST artiklar om kyrkliga ting, till exempel de här:
 
http://ekuriren.se/ledareasikter/wredenlordag/1.1740841-frihet-och-frivillighet

http://ekuriren.se/ledareasikter/signerat/1.1676244-da-saltet-mist-saltan


Inför kyrkovalet 2013: En fri kyrka i ett fritt land


Svenska Kyrkan är en fri kyrka i ett fritt land. Den förkunnar evangelium. När kyrkan är svensk förkunnar den inte nationalism och inskränkthet. Tvärtom, den står för reformationens frihetstradition.

Detta skriver jag i en artikel i Västerviks-Tidningen i dag (9/9 2013), närmast med anledning av valet till kyrkomötet i Svenska Kyrkan. Jag är nominerad som kandidat i det valet, inom Linköpings stift, där jag som bosatt i Eksjö hör hemma i detta sammanhang. En artikel samma ämne har nyligen varit publicerad i Smålands-Tidningen / Tranås Tidning (ej tillgänglig på nätet).
I Västerviks-Tidnigen skriver jag:

En kyrka behöver också en organisation här i världen. Svenska Kyrkan organiseras i självstyrelse. Där bär medlemmar ansvar. Den formulering som en gång myntades av en av 1800-talets liberala pionjärer, den skånske kyrkoherden Carl Abraham Bergman, är numera förverkligad: En fri kyrka i en fri stat.

Den Helige Ande verkar inte genom en hierarki, utan i de enskilda människorna. Därför är vi alla som tillhör kyrkan kallade att vara ansvarsfulla medlemmar.

Vi är på samma sätt kallade att vara goda medborgare och ansvarsfulla väljare i ett fritt land.
Kyrkoval, som det snart är dags för, är inget främmande i kristendomen. Förtroendevalda, som tar på sig att arbeta för evangeliet, men också väljs tidsbegränsat, tillhör den kristna människans frihet.

Här finns ett stycke i Matteus evangelium att läsa: Det har där tjafsats en del bland lärjungarna om en särställning för somliga. Kristus jämför då med det monarkistiska sättet att styra där, som han uttrycker det, härskarna är herrar över sina folk och furstarna har makt över folken. Men så pekar han på att det ska vara på motsatt sätt:

– Så är det inte hos er. Den som ska vara stor hos er ska vara de andras tjänare.

En god beskrivning av den demokratiska andan! Det är den vi försöker leva efter, med val för bestämd tid, öppenhet, fri diskussion och fria människors samverkan i partier och föreningar.

Men varför då listor med partibeteckningar? Jo, sådana behövs när miljoner medlemmar ska kunna påverka direkt, inte med slutna möten som filter efter filter mellan medlem och kyrkomöte.
Men detta betyder inte – med enstaka undantag, främst SD – att partierna försöker använda kyrkan för ovidkommande syften.

För att ta min egen lista, Fria Liberaler i Svenska Kyrkan (FISK) som exempel: Vi är kyrkomedlemmar med värderingar präglade av evangeliets befrielsebudskap.

Den liberala samhällsuppfattningen har, liksom flera andra i Sverige, vuxit fram i ett långvarigt samspel mellan lutherska och andra frihetstankar. Vi som står för dessa liberala frihetsidéer har, liksom många andra medlemmar, något att bidra med i kyrkans styrelse och centrala verksamhet.
Där behöver inte minst det ekumeniska och internationella utbytet få en starkare betoning av frihetliga och demokratiska värden.

Det är mycket Sverige har lärt av kristen tro, men dit hör verkligen inte att hatiskt ställa folk och andra kollektiv mot varandra, eller att bygga sin strävan efter makt på hets mot dem som inte är som vi själva.

Vad vi i Sverige däremot fått, mycket tack vare kristendomen, är inte minst grunden för vårt fria samhälle, och vikten av att se till den enskilda medmänniskan. Detta är inget privilegium bara för oss. Liksom kristendomen är friheten missionerande, något livskraftigt som spritt sig till andra kontinenter, kulturer och trossystem.

Även i kyrkoval finns det sådana som falskflaggar blågult, fast de själva står för motsatsen till det svenska, fast de öser anklagelser över kyrkfolket, och dessutom inte förstått att evangeliet är just ett befrielsens budskap.
                                                                                                                                      Åke Wredén

lördag 15 juni 2013

Boxning är ingen sport


Om boxning skrev jag på Newsmill  31 januari 2009, och den artikeln (se här) avslutades som följer:

" Kommersiell boxning kan ...  vara lönsam endast då den går ut på att en del av deltagarna skall misshandlas så grovt att de blir neurologiskt handikappade invalider Proffsboxning är helt enkelt ingen sport. Riktig idrott utjämnar sociala klyftor i stället för att ockra på dem."

Nu har detta åter blivit bara alltför aktuellt, efter den otäcka knockouten 14 juni 2013 i en match i damboxning, som har blivit en ny trend då det gäller att stimulera grabbighetens sämre sidor.

En annan artikel i ämnet hade jag på debattplats i Skånska Dagbladet 25 september 2005,då debatten pågick om att häva förbudet mot kommersiell boxning och införa den tillståndsprövning som nu gäller och som gav klartecken för den match som slutade med en operation för skador i hjärnan.

Skillnaden är att då handlade det bara om unga män som skulle ta stora risker, nu är det också kvinnor som utsätts för samma stora skaderisker. Eftersom artikeln skrevs för snart åtta år sedan är det även annat som har ändrats sedan dess - Zlatan Ibrahimovic som nämns som exempel på en utövare av riktig idrott har bytt klubb och är numera som bekant i Paris.

Artikeln är inte tillgänglig på nätet och här kommer ett längre utdrag ur den:

" ... När Ingemar Johansson var världsmästare i tungvikt fick folk se väldigt mycket av vad hans ”sport” egentligen gick ut. Följden blev att riksdagen förbjöd kommersiell boxning. En skånsk riksdagsman, Sten Sjöholm, var den mest pådrivande bakom det beslutet.
I dag låter det på annat sätt. Vem lyssnar nu på hjärnkirurger?
Ansvarig minister, som är Bosse Ringholm [s], har sagt att det inte är tal om att ta bort förbudet. På annat håll i regeringskansliet har tjänstemän ändå talat om förberedelser för att släppa proffsboxningen lös. Men vad som än pågår hos regeringen är det riksdagen som bestämmer, och vad den kan vilja vill gå med på om proffsboxning återstår att se.
Kring proffsboxningen ligger en sur lukt av svett, hjärnskakning, halvkriminalitet och smutsiga pengar, men framför allt av sociala klyftor. Människor som har det bra ställt betalar för att se unga män från samhällets botten få blod i ansiktet och trasiga hjärnor.
Mötet på marknaden, mellan dem som betalar pengar och dem som får betala med stor risk för invaliditet, förmedlas av herrar från näringslivets yttersta gränsland mot undre världen. Sådana typer behöver, i denna reklamtevens tid, inte sakna kompanjoner från finare salonger. När en lucka i lagen nyligen användes för en uppvisning av sparkar mot skallen stod ett av tevedrottningen Christina Stenbecks bolag för den skenbart respektabla fasaden.
De som ändå vill återinföra proffsboxning tar fram samma skäl som numera alltid används för att ge upp sociala ambitioner – ett litet land kan inte hindra det som i stället kan göras utanför gränsen. När vi i Sverige är så ensamma om förbudet mot kommersialiserad hjärnskakning kan svenska pojkar som tror att de skall bli rika på att slå andra medvetslösa lockas av affärsmän som ordnar proffsboxning i till exempel Köpenhamn. Om dessa grabbar sedan kommer hem igen efter några knockar kan sjukvård och kommunal hemtjänst få ta hand om dem i alla fall. Vård ges ju även om demens eller neurologiska handikapp beror på våld mot betalning. Vårdpengarna som sparas på att inte ha svensk proffsboxning är därför inte så stora.
Det som kan få riksdagen att knocka en boxningsproposition är nog något annat, proffsboxningen som tecken på social arrogans. Många slags idrott blir karriärvägen från enkla eller fattiga förhållanden till stora pengar, eller åtminstone till nya och vidare vyer och ett engagemang i samhälle och föreningsliv. Efter TV-dokumentären nyligen om Ingemar Johanssons berömmelse och tragedi måste det ändå slås fast, boxning är inte som fotboll, och det gäller ännu mer i dag än då Ingo mötte Floyd. ...
I fotboll kan man göra sig illa ibland. Men det som gör fotboll på elitnivå underhållande, spännande och ekonomiskt het är snygga mål och skickligt spel. Om Zlatan skulle slå målvakten fördärvad skulle han bli utvisad, avstängd och utskämd. Det som lyft Zlatan från en bollplan vid Rosengård till världseliten i Juventus är skott i mål, inte slag på käften.
Undantagen upphäver inte regeln, det är för det mesta en grym lögn att boxning är en väg från slum till lyx. Boxning för pengar är för det mesta är en väg från underklass till ännu lägre underklass, från ganska fattig eller mycket fattig till medicinskt kvaddad och socialt utslagen.
Det är här den motbjudande sociala arrogansen finns. Folk som har sitt på det torra betalar – direkt eller via reklamteves kommersiella nihilism – för att offra grabbar som nästan alltid har det sämre ställt.
Att denna blandning, av våld nertill och klassarrogans upptill, är förbjuden viftas nu bort som något löjligt. Hjärnkirurger kan varna om proffsboxares neurologiska skador efter just de där hårda slagen mot skallen som är lönsamma därför att de drar publik och reklampengar. Men de verkar bli avfärdade som trista typer från Lunds dammiga föreläsningssalar.
Detta är inte det enda exemplet på en ny social arrogans, pådriven av reklamteve. I dokusåpor exploaterar miljonstinna tevebolag illa utbildade och vilsna ungdomar. De utnyttjar drivkraften i en nästan alltid fåfäng lockelse att bli rik genom att förnedra sig för uppmärksamhet. ... "